Med första söndagen i advent inleds det kristna kyrkoåret. I det gamla 
bondesamhället var den första söndagen inte någon särskild markerad dag. Numera framstår den som en extra högtid.
Vid gudstjänsterna denna dag är kyrkorna för det mesta välfyllda och man sjunger psalmer om ”Bered en väg för herran”, och ”Hosianna”, och överallt är levande ljus tända.
Ordet advent kommer av det latinska ordet ”adventus”, vilket betyder ankomst, men har i folkmun fått betydelsen väntan.
Adventstiden var i det gamla bondesamhället en period då man skulle ta det lugnt och samla sig inför den stundande julhelgen. Alltför stökigt och bullrigt utomhusarbete var förbjudet. Istället skulle man ta sig an lugna sysslor vid gården.
Många av de seder som vi idag förknippar med advent var för människorna som levde för hundra år sedan, helt okända. De flesta av våra populära seder hör till 1900-talet. Hit hör t.ex adventljusstaken som prydde våra hem från ca 1930.
Den härstammar från en Tysk sed, att från första söndagen i advent, tända sju ljus, ett för varje veckodag, var och en av de fyra adventsdagarna fram till jul. Ljusen placerade man i en liten inomhusgran, som placerades på ett bord. Så småningom konkurrerades den ut av av adventsljusstaken med fyra ljus.
Adventsstjärnan kommer ursprungligen även den från Tyskland, och fick sitt verkliga genombrott i vårt land efter andra världskriget. Att den blev populär just då beror säkerligen på att efter kriget blev det brist på bl.a stearin, och den nya stjärnan som lös med elektricitet, dessutom var betydligt säkrare än sin föregångare.
Även adventskalendern är en tradition som hör vår egen tid till. Och precis som flera av våra jultraditioner så kommer även det från Tyskland. Den första svenska adventskalendern kom ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund. Tecknare för den var Aina Stenbeck-MasOlle. Radion började att sända adventskalenderprogram 1956, och 1960 följde TV efter.
Numera kallas den inte längre för adventskalender utan för julkalender.